Tankar & Reflektioner

Tankar och reflektioner

Här samlar jag mina tankar och reflektioner kring hur problem kan uppstå och hur vi kan arbeta med dessa tillsammans genom samtalsterapi.

Om du vill kan du läsa mer på min facebooksida.

Vi är så mycket mer än vad vi tror

14/7 2020

Hur vi tänker om oss själva beror i stor mån på hur vi har blivit behandlade av vår omgivning. Förutom familjen är förskola och skola institutioner som påverkar oss i hög utsträckning. Ibland kan enstaka händelser vara avgörande och det behöver inte handla om stora trauman utan även mer vardagliga händelser kan ge betydande avtryck. Det kan handla om att ha blivit snopen, skammad eller retad. Att någon sagt något sårande i en känslig ålder eller i en sårbar situation. Det som skadar är att det inträffade förändrar sättet man ser på sig själv, självtilliten samt tilltron till andra människor. Det leder ofta till att man börjar undvika vissa situationer. Man snävar in sin värld och ibland leder det till onda cirklar där världen krymper mer och mer. Att komma till rätta med sina föreställningar och få en mer realistisk syn på sig själv samt utveckla mer gynnsamma sätt att förhålla sig och agera på är vad terapi innebär. Terapi är en investering i sig själv för att bli mer av den man i grunden alltid varit och få växa i hela sin potential.


Kroppsminnen

29/5 2020

Den första tiden i livet kan vi inte medvetet minnas, trots det är det den tiden som formar oss mest. Genom hur vi blir bemötta och speglade av våra omsorgspersoner skapas mönster och förväntningar på hur världen och vi själva fungerar. Det är genom samspelet med den andre som vi blir till.


Barn som får den omvårdnad de behöver lär sig att det finns någon som reagerar på deras känslor och hjälper dem att reglera ned dem när de blir för starka. Genom att detta sker gång på gång bildas inre strukturer och en känsla av att världen är förutsägbar och god. Så småningom kan barnet använda dessa erfarenheter till att kunna reglera sina känslor på egen hand.


En person som inte fått sina grundläggande behov tillgodosedda och som inte har tillgång till sina känslor på ett välfungerande sätt kan utveckla många olika symptom. Kroppen blir till en container för obearbetade känslor och erfarenheter som inte tagits om hand och som kan komma till uttryck genom spänningar, smärta, utmattning samt psykisk och fysisk sjukdom.


Det beror bland annat på att ett litet barn som inte får den omvårdnad det behöver under längre tid får förändringar rent biokemiskt med förhöjda halter kortisol och minskade oxytocinnivåer. Det får helt enkelt ett känsligare stressystem som även påverkar immunsystemet negativt. Små barn som upplever ständig stress får färre receptorer för dopamin och endorfiner vilket medför att det blir svårare att känna tillfredsställelse och lugn även senare i livet. Vid extrem påfrestning kommer den reglerande förmågan att helt utebli. Risken ökar för att självet kommer fragmenteras vilket innebär att dissociation uppstår. Men även mindre extrem påfrestning påverka människor negativt på olika sätt.


Kroppsliga symtom kan vara symboliska uttryck för emotionell smärta, för det som ännu inte har kunnat kläs i ord. Det kan handla om händelser som rymmer extremt svåra känslotillstånd som inte kunnat integreras då de varit för svåra att hantera. När det gäller små barn kan det handla om att konstant inte ha fått sina känslor reglerade. Men det kan också handla om kroppsliga minnen. Smärta kan då till exempel vara en manifestation för ett övergrepp som dissocierats bort.


Kroppen säger mycket om oss och till oss, alla symtom har en innebörd. Att inkludera kroppen i terapiprocessen kan i vissa fall vara avgörande för att läkning ska ske. Det är aldrig för sent att lära känna sig själv och finna trygghet på riktigt, att hitta hem till sig själv.


Ta hand om dig själv när samhället krisar

19/3 2020

Världen är upp och ned just nu. Många är rädda och en del drabbas av panik - vilket kan vara mycket smittsamt. Men det finns en del saker som vi kan göra för att behålla lugnet inombords. Här listar jag några av de sakerna:
🧩Var ute i naturen så mycket som möjligt.
🧩Träna dig i att acceptera de känslor som är svåra, då har de en benägenhet att snabbare klinga av.
🧩Stanna upp och ta in positiva upplevelser för att förstärka dessa.
🧩Prata med människor som du är trygg med, som ger dig positiv kraft och energi.
🧩Gör saker som känns meningsfulla, reflektera över vad som är viktigt för dig och hur du kan göra för att få mer av detta i ditt liv.
🧩Se på roliga filmer eller gör annat som får dig att skratta.


Med värme/Hanna


Vad är ett trauma?

11/2 2020

Vad som är traumatiskt för människor skiljer sig mycket. Det som kan vara trivialt för en person kan vara överväldigande för en annan. Trauma är inte en psykisk upplevelse utan en upplevelse som involverar hela kroppen, som skapar allvarliga biologiska förändringar och påverkar vår hälsa på olika sätt. Trauman gör att vi förlorar kontakten mellan våra tankar, känslor och kropp. Vi blir fragmenterade. För att läka behöver vi få kontakt med alla delar av oss. Vi behöver hjälp att reglera vårt nervsystem då självregleringen inte längre fungerar som den ska. Vi behöver någon som vi kan samreglera med, någon som kan hjälpa vårt nervsystem att förstå att vi är trygga - här och nu. Först då kan vi börja självreglera och få tillgång till hela vårt jag.


Högkänslighet och terapi

20/1 2020

Vår personlighet skapas i ett samspel mellan arv och miljö där dessa utgör ungefär en lika stor del för vår personlighetsutveckling. Något som man pratar om allt mer idag är högkänslig personlighet (HSP), som är en personlighetstyp som cirka en femtedel av världens befolkning tillhör. Det är alltså ingen psykiatrisk diagnos eller ett sjukdomstillstånd.


Man har sett att människor med HSP har ett känsligare nervsystem än övriga befolkningen vilket innebär att man har lättare för att fånga upp subtil information och att processa denna på ett djupare plan. Då vi lever i ett samhälle som inte är anpassat för högkänsliga kan det innebära svårigheter och en ökad risk för överstimulering. Det är lätt att känna sig annorlunda och att tro att det är fel på en själv. Det är också vanligt att högkänslighet missförstås och att en del istället får diagnoser som till exempel bipolär sjukdom eller social fobi med mera.


För en högkänslig person är det extra viktigt att växa upp med lyhörda föräldrar som kan samspela med sitt barn på ett empatiskt och förstående sätt. En tuff uppväxt påverkar en HSP-person mer än en person som inte är lika känslig. Det är en av anledningarna till att människor som är högkänsliga oftare söker sig till terapi. Andra anledningar är att högkänslighet i högre utsträckning kan innebära självtvivel och låg självkänsla som i sin tur kan leda till ångest, depression samt stress- och utmattningstillstånd.


Människor med högkänslighet har ofta en god inkännande och analyserande förmåga vilket medför att terapin blir extra verkningsfull för denna grupp. För mig som terapeut är det väldigt givande att vara med när människor river de hinder som stått i vägen för personlig utveckling, vilket sker när människor får acceptans och förståelse för sig själva och därmed kan blomma ut i hela sitt varande.


Att leva med obearbetade trauman

22/11 2019

Min erfarenhet är att sjukvården, både inom den somatiska vården och psykiatrin, missar människor med psykiska trauman. Anledningen är att man inte frågar människor vad de har varit med om.


Många människor går omkring och bär på psykiska sår som påverkar dem starkt på olika sätt men de är inte själva medvetna om att deras symptom beror på trauma. Hur kan det komma sig? Jo, dels vi lever i ett samhälle där många tidigt får lära sig att inte prata om det som är svårt, att det är bättre att lägga det jobbiga bakom sig - inte älta. Dels handlar det om att undvikande är ett av kardinalsymptomen vid trauma. Man försöker tränga undan känslor, tankar och minnen som påminner om det svåra man varit med om.


Men har man varit med om potentiellt traumatiserande händelser där man har upplevt överväldigande starka känslor av rädsla och maktlöshet och inte fått hjälp att hantera det som skett, kan man sällan gå vidare som att ingenting har hänt. Kroppen minns och ger sig till känna genom fysiska och/eller psykiska besvär. Ibland går det att hålla smärtan på avstånd en tid, till och med år, men gör sig så småningom påmind igen då vi hamnar i kris av något slag.


Trauma kan dels handla om stora trauman som svåra olyckor, krig, sexuella övergrepp etcetera. Men det kan också handla om så kallade små trauman som skilsmässor, uppsägning från arbete, större svek/kränkningar mm. Det finns också något som kallas för relationella trauman eller anknytningstrauman. Det handlar om trauman under barndomen som begås av omsorgspersoner, det vill säga oftast föräldrarna. Det kan handla om föräldrar som är gränslösa, som kommer för nära och begår övergrepp eller föräldrar som inte finns där känslomässigt, som ignorerar barnets behov och som inte har förmågan att ge kärlek.


Trauma påverkar nervsystemet och klassiska traumasymptom är bland annat påträngande minnen, koncentrationssvårigheter, återkommande mardrömmar samt fysiologiska reaktioner vid triggers. Man försöker undvika minnen, platser, tankar och känslor relaterade till händelsen. Det är vanligt med negativa förändringar i tankar eller stämningsläge, man kan till exempel känna att man inte kan lita på sig själv eller omvärlden som tidigare och det kan vara svårt att anpassa sig till det vanliga livet.


Det är dock inte alla som är med om trauman som får fullständig PTSD och därmed upplever ovanstående symptom. Istället kanske man upplever oförklarliga smärtsyndrom, utvecklar fibromyalgi, utmattningssyndrom, beroendeproblematik eller kronisk sjukdom av olika slag. För att inte prata om depression, ångest och annan typ av psykisk ohälsa som alla kan ha sin upprinnelse i svåra händelser tidigare i livet. Det är när vi inte får stöd och hjälp att härbärgera svåra känslor som uppstår vid potentiellt traumatiserande händelser som vi kan drabbas av olika problem.


Det går dock att få hjälp även om det har gått många år sedan händelsen/händelserna. Hjärnan är plastisk och genom bearbetning i en trygg miljö kan man läka de sår som tiden inte kunnat läka. Beroende på hur traumatiserad man är kan man behöva olika former av behandling. Har man en svår och komplex problematik kan man behöva EMDR-behandling av en legitimerad psykoterapeut specialiserad på trauma. Annars bör man vända sig till en samtalsterapeut med minst steg 1-utbildning (2-årig utbildning inom psykoterapi) som har kunskap och erfarenhet av trauma.


Inom den subventionerade sjukvården är det tyvärr ofta svårt att få traumabehandling idag, något som är väldigt beklagligt då det innebär att inte alla som behöver traumabehandling kan få det. Jag hoppas att detta är något som kommer förändras i takt med att kunskapen om psykisk traumatisering ökar.


Det man kan göra på egen hand, förutom att söka hjälp hos en privat terapeut, är att söka information på nätet då där finns en hel del verktyg att tillgå. Det finns också en del böcker i ämnet, bland annat "PTSD - en handbok för dig som drabbats av psykisk traumatisering som barn eller vuxen" av Anna Gerge & Kristina Lander.


Att öppna upp sig för någon närstående som man har tillit till kan också var ett första steg till att börja resan mot läkning. Vi behöver andra människor för att växa och bli hela, särskilt i de fall då det är andra människor som gjort oss illa. Jag hoppas med detta kunna inge lite hopp för alla där ute som lider i tysthet.


Hur våra anknytningsmönster påverkar våra kärleksrelationer

18/11 2019

Att leva tillsammans i en parrelation är inte alltid enkelt. När förälskelsefasen är över och man börjar se den andre med mer realistiska ögon vad gäller brister och tillkortakommanden kan det ibland bli komplicerat att dela livet ihop. Emellanåt kan det vara svårt att mötas och förstå den andre. Det kan vara som att man talar olika språk. Beroende på medfödda egenskaper, livserfarenheter och anknytningsmönster ser våra behov olika ut och de kommuniceras på olika sätt.


De anknytningsmönster som vi utvecklar under barndomen kvarstår oftast i vuxen ålder och påverkar hur vi relaterar till vår partner.

Vid en trygg anknytning har man en hälsosam balans mellan närhet och självständighet vilket innebär att man har förmåga att känna genuin närhet till sin partner samtidigt som man kan skilja ut sig själv.


Om man istället har en undvikande anknytningsstil förnekar man de egna behoven av närhet medan oberoende och självbestämmande framhävs. Behovet av distans är stort och det finns en rädsla för att visa sårbarhet. Vid ambivalent anknytningsstil är man ofta mer ängslig och behövande samtidigt som det finns en tendens att nedvärdera det egna självet. Det medför en överdrivet stor uppmärksamhet på det som inte fungerar, på negativa känslor och ältande.


Både det undvikande och det ambivalenta anknytningsmönstret handlar i grunden om en rädsla för att bli övergiven. Strategierna för att motverka denna övergivenhet ser dock olika ut beroende på hur det lilla barnet en gång blivit omhändertagen.

Att bli medveten om vilken anknytningsstil man har är ett första steg till att kunna omvandla oflexibla mönster som inverkar negativt på den egna personen och parförhållandet. Det handlar bland annat om att förstå vilka grundantaganden man har införlivat kring sig själv och andra och ta bort de hinder som finns för egen känslomässig utveckling. En utvecklingsresa som gör stor skillnad för det egna måendet och för kärleksrelationen och som det aldrig är för sent att påbörja.


Att hitta sig själv bortom skammen

16/10 2019

Känslor är som en slags inre kompass som ger oss riktning i livet. De får oss att känna oss levande, de ger oss lycka men de kan också göra livet komplicerat för oss. En av de svåraste och plågsammaste känslorna att uppleva är skam.


Skam är i mildare grad något som gör att vi människor kan fungera i sociala sammanhang. Den lär oss vad som är socialt accepterat och hur vi bör agera för att få vara en del av gruppen. I allvarligare grad är skammen dock som ett gift som påverkar hela livet och gör att det blir svårt att njuta av relationer med andra människor och att känna glädje.


Skammen får oss att vilja krypa ihop, försvinna och i svårare fall gör den att vi vill isolera oss från andra människor. Vid trauma, depression, ångest, ätstörning, självskadebeteende och annan psykisk ohälsa är skam ofta en del av komplexiteten. Likaså vid beroendeproblematik av olika slag. Genom att döva sig med alkohol, mat, träning, för mycket arbete eller shopping kan skammen hållas på avstånd.


Skam kan också göra att vi inte söker hjälp när vi behöver det. Istället försöker många hålla upp en fin fasad utåt och kämpar i ensamhet. Skam kan driva vissa till utmattning, då det finns en upplevelse av att aldrig duga hur mycket personen än presterar.


Människor som drivs av skam är inte alltid själva medvetna om det. Det är vanligt att istället känna sig otrygg, tom, att man inte är värd att älska, att känna sig fel eller känna sig förvirrad och ha svårt att reglera sina känslor.

Varifrån kommer då denna förgörande skam?


Grunden till skam som hindrar oss i livet beror ofta på omständigheter i barndomen. Det kan till exempel handla om brister i hemmiljön såsom att inte ha fått sina grundläggande behov tillgodosedda, bristande närhet och omvårdnad, otrygg anknytning, traumatiska händelser, mobbning i skolan med mera.


I en del fall kan det istället handla om svåra händelser i vuxenlivet som till exempel mobbning på arbetsplatsen, sexuella övergrepp, att leva tillsammans med en narcissistisk och våldsam partner och så vidare.


Att komma till rätta med skamproblematik kan ta lite tid, särskilt när det handlar om tidigt befästa grundantaganden i barndomen. Emellertid är det väldigt förlösande och härligt att det faktiskt går att befria sig från negativa självbilder och att kunna utveckla en sund självkärlek, ett steg i taget, och att tillslut känna att man duger som man är.


Tankar om KBT (Kognitiv Beteendeterapi) och PDT (Psykodynamisk terapi) så som jag ser det.

30/9 2019

Jag arbetar som psykodynamisk terapeut och för mig har den psykodynamiska teorin varit lite som att hitta hem då den handlar om att se hela människan i sitt sammanhang. Många som går i PDT gör det för att de har depression, ångest eller annan psykisk problematik men många gör det också för att utvecklas och lära känna sig själva på ett djupare plan.


I KBT är man mer inriktad på diagnoser och psykiska sjukdomar. I PDT tänker man att allt som är mänskligt är möjligt att förstå och att symptomen är en berättelse om en människas liv. Det finns en orsak till de symptom som uppkommit, de har en innebörd. Man tänker att människan är meningssökande och utan mening skapas depression, ångest och maktlöshet. En negativ spiral uppstår.


Med tanke på detta tar man större hänsyn till tidigare erfarenheter i livet inom PDT än vad man gör inom KBT. Man arbetar också med att identifiera hinder. Vad är det som hindrar oss att utvecklas och gå vidare i livet? Liksom i KBT medvetandegör man tankar och känslor och arbetar med dem på olika sätt.


KBT är oftast manualbaserad, detaljstyrd och strukturerad. Man använder sig av en arbetsplan och det är vanligt att man får hemläxor mellan sessionerna. Det finns en risk att man inte individanpassar behandlingen tillräckligt och mer komplexa eller ospecifika tillstånd kan vara problematiska då de inte passar in i manualen.


Att gå i psykodynamisk terapi är att göra ett jobb med sig själv tillsammans med en annan. Det handlar om att förändra mönster, om att hitta sin egen väg. Men det handlar också om relationer. Det är genom att leva i relationer som vi bygger upp den inre världen. I relation till andra skapar människan sig själv, vilket innebär att det är i relation till andra som förändring också kan ske.


Jag upplever att den psykodynamiska terapin fyller något mycket viktigt som samhället saknar idag, i en tid då vi uppmuntras till att klara oss själva och där vi ska vara flexibla, vilket innebär att många slår knut på sig själva. Många upplever sig vilsna och frågar sig "vem är jag"? I PDT får man möjlighet att stanna upp och reflektera över det, öka sin självkännedom och hitta sin inre kärna.


Med detta sagt vill jag tillägga att rätt terapeut är viktigare än metoder och inriktning. Att känna sig hållen, trygg och empatiskt bemött är nödvändigt för att kunna förändras och må bättre. Och till sist vill jag uppmana alla er som lider där ute att aldrig ge upp, det finns hjälp att få.


Att bryta dysfunktionella anknytningsmönster

27/8 2019

Från det att vi föds och livet ut är vi människor beroende av varandra för att utvecklas och må bra. Hur de första relationerna i livet ser ut formar oss starkt och påverkar hur vi kommer att fungera i nära relationer även som vuxna. Anknytning handlar dels om beskydd men även om känsloreglering i stort då det lilla barnet behöver hjälp att förstå och reglera sina känslor för att inte översvämmas av dessa.


Det finns fyra olika anknytningsmönster, ett är tryggt och tre är otrygga. Det trygga anknytningsmönstret innebär att det lilla barnet har fått sina grundläggande behov av trygghet och närhet tillgodosedda. Barnet vet att föräldern finns där vid behov och kan därför tryggt utforska sin omgivning.


De otrygga anknytningsmönstren delas upp i otryggt-ambivalent, otryggt-undvikande samt desorganiserad anknytning. Vid otrygg-ambivalent anknytning har anknytningspersonerna funnits där för barnet ibland, andra gånger har de istället avvisat barnets behov av tröst och omsorg. Det innebär att barnet kan bli osäkert, klängigt och få separationsångest.


Vid otrygg-undvikande anknytning har barnet i högre utsträckning haft omsorgspersoner som avvisat dem när de behövt hjälp och tröst vilket resulterar i att barnet blir mer självförsörjande, det vill säga det stänger av behov av närhet och de känslor som är sammankopplade med övergivenhet.


Desorganiserad anknytning skiljer sig från de andra då barnet saknar en bestämd strategi för hur det ska bete sig i situationer som utlöser rädsla. Det beror på att omsorgspersonerna som borde gett skydd är de som utgjort faran till exempel genom att utsätta barnet för psykisk eller fysisk misshandel. Desorganiserad anknytning är det mönster som medför störst risk för barnets utveckling.


Att ha en otrygg anknytning i grunden kan alltså inverka på våra relationer i vuxenlivet. Det gäller såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer och föräldra-barnrelationer.


Det fina är att dessa mönster går att förändra genom terapi. Genom att bli medveten om vilket anknytningsmönster man har och genom att våga möta de svåra känslor man tidigare undvikit i en trygg miljö kan dessa mönster brytas. Genom nya, relationella erfarenheter kan man börja utveckla en sund närhet till andra människor, ta bättre hand om sig själv, sätta hälsosamma gränser och bli mer autentisk.



Inre Rum

Samtalsterapi


Copyright @ All Rights Reserved