Frågor och svar samt reflektioner

Vanliga frågor och svar

Vad är skillnaden på KBT, PDT och AFT?

KBT (Kognitiv beteendeterapi) har fokus på här och nu och på samband mellan tankar, känslor, beteenden och kroppsliga reaktioner. En central idé är att psykiskt lidande handlar om inlärda mönster som fungerar kortsiktigt, men som på lång sikt leder till svårigheter.

I KBT arbetar bland annat med undvikanden, tankemönster och säkerhetsbeteenden. Vanligtvis är upplägget strukturerat och målinriktat med konkreta övningar och exponeringar. Mellan sessionerna gör man hemläxor som man utformar tillsammans.

Terapeuten kan ställa frågor som: Vad är det värsta som kan hända? Vad tänker du då? Vad gör du? Vad känner du i kroppen? Vad blir konsekvensen?

Målet med KBT är att bryta negativa mönster, minska symtom och öka funktionen. 

PDT (Psykodynamisk terapi) har fokus på inre konflikter, omedvetna processer och relationella mönster. Man arbetar med fokus på känslor, försvarsmekanismer, anknytning och relationella erfarenheter. Utgångspunkten är att våra tidigare erfarenheter formar oss och påverkar hur vi ser på oss själva, vår tolkning av andra, vår reglering av känslor och hur vi fungerar i relationer med andra. Man försöker förstå varför vissa känslor och mönster återkommer. 

I PDT försöker man ta reda på varför man känner sig otillräcklig, varför det känns obehagligt med närhet, varför man drar sig undan eller varför man ofta känner skam och hamnar i självkritiska tankar. Relationen mellan terapeut och klient är viktig och används som material för ökad förståelse. 

Terapeuten kan ställa frågor som: Vad väcker det för känslor? Känner du igen det här mönstret från andra relationer? Vad händer inom dig just nu? Vad försöker du skydda dig själv ifrån?

Målet med PDT är ofta ökad självinsikt, bättre reglering av känslor, ökad frihet i relationer och djupare personlig förändring. 

AFT (Affektfokuserad terapi) är nära besläktad med PDT, men har större fokus på känslor och emotionell bearbetning. Man utgår från att psykiskt lidande uppstår när våra grundkänslor blockeras av hämmande känslor som skam och skuld. Det leder till att vi tappar bort våra behov, då vissa känslor upplevs för skrämmande och hotfulla. 

Arbetet handlar om att förstå och identifiera känslor, öka tryggheten för att kunna stanna kvar i känslor och uttrycka dem på ett adaptivt sätt. I AFT är terapeuten ofta mer aktiv än i PDT.

Terapeuten kan ställa frågor som: Vad känner du egentligen just nu? Var känns det i kroppen? Vad händer om du försöker stanna kvar i känslan? 

Målet är ofta ökad känslomässig närvaro, ökad trygghet, mindre skam, skuld och ångest. Även ökad självmedkänsla, bättre förmåga att stå uppför sig själv och att sätta gränser. 

Vilken metod ska man välja?

Det beror på flera faktorer, bland annat på vilken typ av problematik man upplever och hur behoven ser ut. Det viktigaste är sällan metoden i sig utan att terapeuten är lyhörd och anpassar sig till klientens behov. 

Vad är ett trauma?

Vad som är traumatiskt för människor kan skilja sig från individ till individ. Det som kan vara trivialt för en person kan vara överväldigande för en annan. Trauma är inte en psykisk upplevelse utan en upplevelse som involverar hela kroppen, som skapar allvarliga biologiska förändringar och påverkar vår hälsa på olika sätt. Trauman gör att vi förlorar kontakten mellan våra tankar, känslor och kropp. Vi blir fragmenterade.

För att läka behöver vi få kontakt med alla delar av oss. Vi behöver hjälp att reglera vårt nervsystem då självregleringen inte längre fungerar som den ska. Vi behöver någon som vi kan samreglera med, någon som kan hjälpa vårt nervsystem att förstå att vi är trygga - här och nu. Först då kan vi börja självreglera och få tillgång till hela vårt jag.

Reflektioner

Att bryta dysfunktionella anknytningsmönster

Från det att vi föds och livet ut är vi människor beroende av varandra för att utvecklas och må bra. Hur de första relationerna i livet ser ut formar oss starkt och påverkar hur vi kommer att fungera i nära relationer även som vuxna. Anknytning handlar dels om beskydd men även om känsloreglering i stort då det lilla barnet behöver hjälp att förstå och reglera sina känslor för att inte översvämmas av dessa.

Det finns fyra olika anknytningsmönster, ett är tryggt och tre är otrygga. Det trygga anknytningsmönstret innebär att det lilla barnet har fått sina grundläggande behov av trygghet och närhet tillgodosedda. Barnet vet att föräldern finns där vid behov och kan därför tryggt utforska sin omgivning.

De otrygga anknytningsmönstren delas upp i otryggt-ambivalent, otryggt-undvikande samt desorganiserad anknytning. Vid otrygg-ambivalent anknytning har anknytningspersonerna funnits där för barnet ibland, andra gånger har de istället avvisat barnets behov av tröst och omsorg. Det innebär att barnet kan bli osäkert, klängigt och få separationsångest.

Vid otrygg-undvikande anknytning har barnet i högre utsträckning haft omsorgspersoner som avvisat dem när de behövt hjälp och tröst vilket resulterar i att barnet blir mer självförsörjande, det vill säga det stänger av behov av närhet och de känslor som är sammankopplade med övergivenhet.

Desorganiserad anknytning skiljer sig från de andra då barnet saknar en bestämd strategi för hur det ska bete sig i situationer som utlöser rädsla. Det beror på att omsorgspersonerna som borde gett skydd är de som utgjort faran till exempel genom att utsätta barnet för psykisk eller fysisk misshandel. Desorganiserad anknytning är det mönster som medför störst risk för barnets utveckling.

Att ha en otrygg anknytning i grunden kan alltså inverka på våra relationer i vuxenlivet. Det gäller såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer och föräldra-barnrelationer.

Det fina är att dessa mönster går att förändra genom terapi. Genom att bli medveten om vilket anknytningsmönster man har och genom att våga möta de svåra känslor man tidigare undvikit i en trygg miljö kan dessa mönster brytas. Genom nya, relationella erfarenheter kan man börja utveckla en sund närhet till andra människor, ta bättre hand om sig själv, sätta hälsosamma gränser och bli mer autentisk.

Hur man förvärvar en trygg anknytning och varför vi kan behöva jobba med våra känslor

För att utvecklas som personer och få en stabil självbild behöver vi under vår uppväxt speglas av lyhörda föräldrar eller andra anknytningspersoner.

Föräldrarna behöver ha förmåga att leva sig in i barnet för att kunna hjälpa det att komma underfund med och reglera sina känslor. Om denna process inte sker blir det omöjligt för barnet att bli medveten om sina känslor och förstå att det har rätt till dessa.

Hur barnet blir bemött inpräntas i dess hjärna och kommer att påverka det inre livet och relationer, särskilt nära relationer, resten av livet. Barnet kan bli överdrivet självständigt eller väldigt känslomässigt krävande.

Som vuxen kan personen komma att stänga av, trycka undan eller översvämmas av sina känslor. Det kan sedan leda till överanpassning, depression, ångest och dissociationstillstånd.

Hur kan man då arbeta med känslor och anknytning i psykoterapi? Det mest grundläggande är att bli sedd och hörd i en trygg och stödjande relation. Det ger förutsättningar till att förstå och lägga märke till känslor, utforska dem och känna dem i kroppen.

I psykoterapin får man också träna på att acceptera känslor, det vill säga inte styras av dem och inte heller förneka dem. Att gå tillbaka till tidigare ouppklarade händelser som fortfarande påverkar livet idag är ofta en viktig del.

Det som är fantastiskt är att hjärnan är formbar och genom bearbetning, insikt och träning skapas nya mönster i hjärnan som bildar nya känslomässiga vanor och större förmåga till affektreglering.

Dessa upplevelser leder till en stabilare självkänsla och till en genuin inre trygghet. En förvärvad trygg anknytning skapas vilket ger den absolut bästa förutsättningen för en god psykisk hälsa och ett gott liv.

Hur våra anknytningsmönster påverkar våra kärleksrelationer

Att leva tillsammans i en parrelation är inte alltid enkelt. När förälskelsefasen är över och man börjar se den andre med mer realistiska ögon vad gäller brister och tillkortakommanden kan det ibland bli komplicerat att dela livet ihop. Emellanåt kan det vara svårt att mötas och förstå den andre. Det kan vara som att man talar olika språk. Beroende på medfödda egenskaper, livserfarenheter och anknytningsmönster ser våra behov olika ut och de kommuniceras på olika sätt.

De anknytningsmönster som vi utvecklar under barndomen kvarstår oftast i vuxen ålder och påverkar hur vi relaterar till vår partner.

Vid en trygg anknytning har man en hälsosam balans mellan närhet och självständighet vilket innebär att man har förmåga att känna genuin närhet till sin partner samtidigt som man kan skilja ut sig själv.

Om man istället har en undvikande anknytningsstil förnekar man de egna behoven av närhet medan oberoende och självbestämmande framhävs. Behovet av distans är stort och det finns en rädsla för att visa sårbarhet. Vid ambivalent anknytningsstil är man ofta mer ängslig och behövande samtidigt som det finns en tendens att nedvärdera det egna självet. Det medför en överdrivet stor uppmärksamhet på det som inte fungerar, på negativa känslor och ältande.

Både det undvikande och det ambivalenta anknytningsmönstret handlar i grunden om en rädsla för att bli övergiven. Strategierna för att motverka denna övergivenhet ser dock olika ut beroende på hur det lilla barnet en gång blivit omhändertagen.

Att bli medveten om vilken anknytningsstil man har är ett första steg till att kunna omvandla oflexibla mönster som inverkar negativt på den egna personen och parförhållandet. Det handlar bland annat om att förstå vilka grundantaganden man har införlivat kring sig själv och andra och ta bort de hinder som finns för egen känslomässig utveckling. En utvecklingsresa som gör stor skillnad för det egna måendet och för kärleksrelationen och som det aldrig är för sent att påbörja.

När vi vågar möta våra känslor kan livet förändras

Psykiska symtom, härstammar inte sällan ifrån vår emotionella miljö under uppväxten, antingen genom brister av emotionellt gensvar eller i andra fall genom mer direkta utageranden från omsorgspersoner och andra personer av vikt - såsom avvisning, förödmjukelse och övergrepp.

När våra emotionella behov inte kan tillgodoses behöver vi hitta sätt att skydda oss från känslor som upplevs som alltför överväldigande och hotande för att kunna härbärgera på egen hand. Det är när dessa försvar blir alltför rigida och hämmar våra adaptiva känslor som utvecklandet av psykiska problem uppstår och det är detta man behöver arbeta med i psykoterapi.

I en trygg relation till terapeuten kan man närma sig de känslor man tidigare undvikit och på så sätt blir de mindre och mindre skrämmande. När man inte behöver undvika känslor minskar de psykiska symtomen, vilket öppnar upp dörrar i livet som man kanske tidigare inte trodde skulle vara möjligt.

Frusna minnen

I vanliga fall hjälper hjärnan oss att bearbeta livets händelser genom att länka dem till tidigare erfarenheter. Då kan vi minnas utan att bli överväldigade – vi har lagt det bakom oss, lärt något, gått vidare.

Men när en händelse är känslomässigt för stark, kan minnet “frysa fast” – det blir obearbetat, som ett mentalt sår som inte läker. Sådana frusna minnen bär vi ofta med oss utan att förstå det.

Plötsligt kan vi få starka känsloreaktioner, kroppsliga förnimmelser eller till och med intensiva inre bilder – utan att riktigt förstå varför. Det räcker att något i nuet påminner hjärnan om dåtiden, så triggas minnet, gång på gång.

Du behöver inte ha varit med om ett stort trauma. Det är intensiteten i känslan som avgör. Om det händer ofta kan kroppen gå in i ett konstant beredskapsläge – kamp eller flykt – vilket skapar stress, ångest och undvikandebeteenden som påverkar livet negativt.

I psykoterapi arbetar vi tillsammans med att “tina upp” de här frusna minnena. Genom att närma oss dem på ett omsorgsfullt sätt, hjälper vi hjärnan att integrera dem – så att de kan bli just minnen, inte aktiva sår.

Det sker i din takt, utifrån dina behov och livsomständigheter.

Det går att må bättre.

Vi är så mycket mer än vad vi tror

Hur vi tänker om oss själva beror i stor mån på hur vi har blivit behandlade av vår omgivning. Förutom familjen är förskola och skola institutioner som påverkar oss i hög utsträckning. Ibland kan enstaka händelser vara avgörande och det behöver inte handla om stora trauman utan även mer vardagliga händelser kan ge betydande avtryck. Det kan handla om att ha blivit snopen, skammad eller retad. Att någon sagt något sårande i en känslig ålder eller i en sårbar situation. Det som skadar är att det inträffade förändrar sättet man ser på sig själv, självtilliten samt tilltron till andra människor. Det leder ofta till att man börjar undvika vissa situationer. Man snävar in sin värld och ibland leder det till onda cirklar där världen krymper mer och mer.

Att komma till rätta med sina föreställningar och få en mer realistisk syn på sig själv samt utveckla mer gynnsamma sätt att förhålla sig och agera på kan vara en del av psykoterapeutisk behandling. Psykoterapi är en investering i sig själv för att bli mer av den man i grunden alltid varit och få möjlighet att växa i hela sin potential.

Kroppsminnen

Den första tiden i livet kan vi inte medvetet minnas, trots det är det den tiden som formar oss mest. Genom hur vi blir bemötta och speglade av våra omsorgspersoner skapas mönster och förväntningar på hur världen och vi själva fungerar. Det är genom samspelet med den andre som vi blir till.

Barn som får den omvårdnad de behöver lär sig att det finns någon som reagerar på deras känslor och hjälper dem att reglera ned dem när de blir för starka. Genom att detta sker gång på gång bildas inre strukturer och en känsla av att världen är förutsägbar och god. Så småningom kan barnet använda dessa erfarenheter till att kunna reglera sina känslor på egen hand.

En person som inte fått sina grundläggande behov tillgodosedda och som inte har tillgång till sina känslor på ett välfungerande sätt kan utveckla många olika symptom. Kroppen blir till en container för obearbetade känslor och erfarenheter som inte tagits om hand och som kan komma till uttryck genom spänningar, smärta, utmattning samt psykisk och fysisk sjukdom.

Det beror bland annat på att ett litet barn som inte får den omvårdnad det behöver under längre tid får förändringar rent biokemiskt med förhöjda halter kortisol och minskade oxytocinnivåer. Det får helt enkelt ett känsligare stressystem som även påverkar immunsystemet negativt. Små barn som upplever ständig stress får färre receptorer för dopamin och endorfiner vilket medför att det blir svårare att känna tillfredsställelse och lugn även senare i livet. Vid extrem påfrestning kommer den reglerande förmågan att helt utebli. Risken ökar för att självet kommer fragmenteras vilket innebär att dissociation uppstår. Men även mindre extrem påfrestning påverka människor negativt på olika sätt.

Kroppsliga symtom kan vara symboliska uttryck för emotionell smärta, för det som ännu inte har kunnat kläs i ord. Det kan handla om händelser som rymmer extremt svåra känslotillstånd som inte kunnat integreras då de varit för svåra att hantera. När det gäller små barn kan det handla om att konstant inte ha fått sina känslor reglerade. Men det kan också handla om kroppsliga minnen. Smärta kan då till exempel vara en manifestation för ett övergrepp som dissocierats bort.

Kroppen säger mycket om oss och till oss, alla symtom har en innebörd. Att inkludera kroppen i terapiprocessen kan i vissa fall vara avgörande för att läkning ska ske. Det är aldrig för sent att lära känna sig själv och finna trygghet på riktigt, att hitta hem till sig själv.

Att leva med obearbetade trauman

Det är vanligt att sjukvården, både inom den somatiska vården och psykiatrin missar människor med psykiska trauman. Anledningen är att man inte frågar människor vad de har varit med om.

Många människor går omkring och bär på psykiska sår som påverkar dem starkt på olika sätt men de är inte själva medvetna om att deras symptom beror på trauma. Hur kan det komma sig? Dels vi lever i ett samhälle där många tidigt får lära sig att inte prata om det som är svårt, att det är bättre att lägga det jobbiga bakom sig - inte älta. Dels handlar det om att undvikande är ett av kardinalsymptomen vid trauma. Man försöker tränga undan känslor, tankar och minnen som påminner om det svåra man varit med om.

Har man varit med om potentiellt traumatiserande händelser där man har upplevt överväldigande starka känslor av rädsla och maktlöshet och inte fått hjälp att hantera det som skett, kan man sällan gå vidare som att ingenting har hänt. Kroppen minns och ger sig till känna genom fysiska och/eller psykiska besvär. Ibland går det att hålla smärtan på avstånd en tid, till och med år, men gör sig så småningom påmind igen då vi hamnar i kris av något slag.

Trauma kan dels handla om stora trauman som svåra olyckor, krig, sexuella övergrepp etcetera. Men det kan också handla om så kallade små trauman som skilsmässor, uppsägning från arbete, större svek/kränkningar mm. Det finns också något som kallas för relationella trauman eller anknytningstrauman. Det handlar om trauman under barndomen som begås av omsorgspersoner, det vill säga oftast föräldrarna. Det kan handla om föräldrar som är gränslösa, som kommer för nära och begår övergrepp eller föräldrar som inte finns där känslomässigt, som ignorerar barnets behov och som inte har förmågan att ge kärlek.

Trauma påverkar nervsystemet och klassiska traumasymptom är bland annat påträngande minnen, koncentrationssvårigheter, återkommande mardrömmar samt fysiologiska reaktioner vid triggers. Man försöker undvika minnen, platser, tankar och känslor relaterade till händelsen. Det är vanligt med negativa förändringar i tankar eller stämningsläge, man kan till exempel känna att man inte kan lita på sig själv eller omvärlden som tidigare och det kan vara svårt att anpassa sig till det vanliga livet.

Det är dock inte alla som är med om trauman som får fullständig PTSD och därmed upplever ovanstående symptom. Istället kanske man upplever oförklarliga smärtsyndrom, utvecklar fibromyalgi, utmattningssyndrom, beroendeproblematik eller kronisk sjukdom av olika slag. För att inte prata om depression, ångest och annan typ av psykisk ohälsa som alla kan ha sin upprinnelse i svåra händelser tidigare i livet. Det är när vi inte får stöd och hjälp att härbärgera svåra känslor som uppstår vid potentiellt traumatiserande händelser som vi kan drabbas av olika problem.

Det går dock att få hjälp även om det har gått många år sedan händelsen/händelserna. Hjärnan är plastisk och genom bearbetning i en trygg miljö kan man läka de sår som tiden inte kunnat läka. 

Att hitta sig själv bortom skammen

Känslor är som en slags inre kompass som ger oss riktning i livet. De får oss att känna oss levande, de ger oss lycka men de kan också göra livet komplicerat för oss. En av de svåraste och plågsammaste känslorna att uppleva är skam.

Skam är i mildare grad något som gör att vi människor kan fungera i sociala sammanhang. Den lär oss vad som är socialt accepterat och hur vi bör agera för att få vara en del av gruppen. I allvarligare grad är skammen dock som ett gift som påverkar hela livet och gör att det blir svårt att njuta av relationer med andra människor och att känna glädje.

Skammen får oss att vilja krypa ihop, försvinna och i svårare fall gör den att vi vill isolera oss från andra människor. Vid trauma, depression, ångest, ätstörning, självskadebeteende och annan psykisk ohälsa är skam ofta en del av komplexiteten. Likaså vid beroendeproblematik av olika slag. Genom att döva sig med alkohol, mat, träning, för mycket arbete eller shopping kan skammen hållas på avstånd.

Skam kan också göra att vi inte söker hjälp när vi behöver det. Istället försöker många hålla upp en fin fasad utåt och kämpar i ensamhet. Skam kan driva vissa till utmattning, då det finns en upplevelse av att aldrig duga hur mycket personen än presterar.

Människor som drivs av skam är inte alltid själva medvetna om det. Det är vanligt att istället känna sig otrygg, tom, att man inte är värd att älska, att känna sig fel eller känna sig förvirrad och ha svårt att reglera sina känslor.

Varifrån kommer då denna förgörande skam?

Grunden till skam som hindrar oss i livet beror ofta på omständigheter i barndomen. Det kan till exempel handla om brister i hemmiljön såsom att inte ha fått sina grundläggande behov tillgodosedda, bristande närhet och omvårdnad, otrygg anknytning, traumatiska händelser, mobbning i skolan med mera.

I en del fall kan det istället handla om svåra händelser i vuxenlivet som till exempel mobbning på arbetsplatsen, sexuella övergrepp, att leva tillsammans med en narcissistisk och våldsam partner och så vidare.

Att komma till rätta med skamproblematik kan ta lite tid, särskilt när det handlar om tidigt befästa grundantaganden i barndomen. Emellertid är det väldigt förlösande och härligt att det faktiskt går att befria sig från negativa självbilder och att kunna utveckla en sund självkärlek, ett steg i taget, och att tillslut känna att man duger som man är.

Om att hitta tillbaka till sig själv och få det vi behöver i nära relationer

Tillsammans. Vi behöver varandra. Vi behöver höra hjärtslagen, känna närheten, de djupa andetagen hos någon vi håller av. Särskilt i tider av rädsla och oro. Vi behöver känna tillhörighet. Bli stillad och grundad av en annan människa. Höra orden som lugnar, vaggar. Känna kopplingen. Att där finns någon som lyssnar, som ser mig, hör mig – förutsättningslöst. Som inte kräver något av mig. Där jag får vara mig själv och ha tillgång till hela mitt jag - alla mina känslor och tankar.

Om vi har många tidiga erfarenheter av brist, det vill säga av att inte ha fått det vi behövt tidigare i livet kan det vara svårt att ta emot det vi behöver som vuxna. Eller också kan vi känna ett bottenlöst behov av bekräftelse eller uppmärksamhet som aldrig blir mättat. Vi saknar då ofta tillit till att det finns någon där för mig.

Man kan ha en känsla av att man måste gömma undan den sanna personligheten. Att man till varje pris måste dölja vem man är på grund av rädsla av att bli ensam, övergiven och sårad. Det innebär att man går genom livet utan att vara sann mot varken sig själv eller andra. Det leder ofta till utmattning, ångest och tomhetskänslor eftersom man inte kan använda sig av sina känslor som vägvisare.

Om man har det så här finns det hjälp att få. Genom att utforska och förstå sina mönster, bearbeta och förstå tidigare erfarenheter och hitta tillbaka till sina känslor kan man hitta trygghet och styrka i sig själv. Då kan man också på ett genuint sätt ta emot och förvalta det man får från andra och i större utsträckning vara den man är.

Tröst

Så viktigt för oss människor. Trösten som vilar på tillit. Tillit till att det finns någon där som kan ta emot det svåra - som kan hjälpa till att härbärgera lidande och utsatthet.

Tröst kräver trygghet och närhet till den andre. I trösten kan vi vila och genom trösten kan vi finna styrka till oss själva och till att det finns någon där - att vi inte är ensamma, att det finns hopp.

Att som liten få kärleksfull omsorg och bli speglad och accepterad i sina känslor skapar en grund för självmedkänsla och självtröst. Det vill säga en upplevelse av att kunna bemästra och ta sig an livet och dess utmaningar. Det innebär också att man vet att kan vända sig till andra när man behöver det.

När detta saknas blir det mycket svårt att hantera livets påfrestningar. Vi kan då som vuxna behöva jobba med att skapa och integrera en tröstande del inom oss för att så småningom kunna lugna och reglera oss själva.